onsdag 30 december 2015

Varför sker allting omkring oss till synes i ett enda stort organiserat kaos.

Carina har nu bytt avdelning igen och har nu fått en plats på Njuravdelningen i Lund där man enligt vad som sägs lättare kan hålla koll på hennes nuvarande situation när blodkropparna av någon anledning vill gå sönder och man för stunden inte blir riktigt klok på varför !?.En anledning kan vara att en infektion håller till någonstans i kroppen där man ännu inte lyckats hitta rätt form av botemedel mot denna infektion.Eller så är det Carinas SLE som spökar rundor i kroppen och som det är väldigt svårt att förstå sig på trots detta år 2015.Något som tydligen gör att Carinas hjärta med vissa dagars mellanrum börjar slå för fort och då får bromsas på elektrisk väg.

Hoppas och ber i min egen tro att något positivt ska inträffa som kan lyfta henne från detta elände som hon nu burit på i en månad utan ett enda säkerställt konkret och vettigt svar på vad det egentligen är som händer i hennes kropp för stunden mer än generella gissningar som sagt var.Carina i sig själv är härdad efter mer än 40 års sjukdom med grundsjukdomen SLE som gjort att hon fick en donerad njure för några år sedan av min egen mor som ställde upp en gång i tiden utan att tveka en enda sekund när denna njure nu passade bra ihop med Carinas egen biologiska klocka i kroppen.

Och under de 40 åren Carina nu burit på denna SLE så har jag levt med denna helt underbara kvinna i mer än 30 år.30 år som kantats av lycka och glädje tillsammans med långa perioder av ovisshet med mängder av sjukhusvistelser för Carina.Något som hon tappert orkat med utan att en enda gång tveka eller vissa minsta anledning till att ge upp vilket fascinerat mig otaliga gånger.En ren det måste fungera attityd som varit och är en positiv drivkraft både för Carina och alla andra vänner och bekanta runtom oss i vår närhet.

Men jag vet också att vi ibland talat om det som man sällan vill prata om.Om hur det ska bli om allt en dag inte vill fungera längre.Ett samtal som många gånger lämnat mig med en enorm tomhetskänsla som mer påmint om ett vakum där alla frågor och svar ofta snurrat runt helt obesvarade när svaren till dessa frågor ofta inte varit av den arten att de passat till livet i sig självt utan mer fungerat som ett elakartat substitut som egentligen aldrig skulle få existera någonsin.Ingen ska behöva få säga adjö under dessa former och ändå så gör vi det varje dag på hela klotet men ofta i en tro att det kommer aldrig att inträffa för oss som de osårbara individer vi ibland ser på oss själva vilket vi definitivt inte är.

Men man ska aldrig ge upp vilket ingen av oss heller gör även om dessa tankar ibland skymtar förbi hastigt som en påminnelse i form av en obegriplig mörk ondska som vill förstöra allt det där underbara som vi ibland kallar för L-I-V-E-T. Jag hoppas och samlar som vanligt ihop min mentala styrka just för att Carina i sig självt aldrig ens skulle komma på tanken att svikta i dessa frågor.Så får det bli även denna gång.

Möjligt att Fonzie Bulldog har en lösning på gång där han nu ligger och vilar på sin snuttefilt framför TV:n och ser fundersamt lugn ut.Vem vet, svaret finns kanske i hans hundfilosofi att det som sker det sker och om det inte har hänt så lär det kanske heller aldrig göra det sett ur en ren positiv synvinkel.Hmmm ... :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar